Ante ska iväg på hemvärnsövning i helgen från fredag till söndagkväll, inte roligt med tanke på att vi knappt varit lediga tillsammans på en månad. Så just nu känner jag mig övergiven och bortpriotierad. visst måste han få hålla på med sitt stora intresse men en hel helg är det riktigt nödvändigt egentligen undrar jag. Han har ju oxå jobbat natt denna vecka och naturligtvis ikväll oxå. Så när han kommer hem imorgon bitti har jag åkt på jobbet och när jag slutar har han åkt på övningen.

Allt hade säkert känts bättre om han kunde lägga manken till när han ska iväg nånstans men icke. Tror jag gjort det mesta hemma den här veckan, han fixade middagen igår men det är nog allt. Det är ju trots allt hans eget val att åka och då borde man ju ställa upp på sin fru innan man åker iaf. Det hade jag gjort för honom iaf. Men tydligen är det bara att dra och lämna mig med allt här hemma. undrar vad han tyckt om jag gjort detsamma. Jag som helst enligt honom inte kan åka en vardagskväll till nån kompis och hälsa på iaf helst inte innan tyra somnat. Så ibland undrar jag varför jag bara ger och ger när det känns som om jag inte kan få något tillbaka.

 Det sliter oerhört mycket på vårt förhållande att i stort sett aldrig få vara ledig tillsammans, många säger att vi inte sliter ut varann när vi aldrig träffas men det gör vi.  så hur vi ska få ordning på allt vet jag inte. Det enda jag vet är att nån av oss egentligen inte ska jobba helger så vi får träffas. Som det är nu jobbar vi oftast olika helger, vilket i slutändan resulterar i att den som har ledig helg jobbar oftast dagarna innan helgen och den som ska jobba helgen är ledig då. Så man får vara glad om man är ledig 5 dagar i månaden och det är det sällan och det är oftast strödagar här och där. Så det är bara att hålla ut för till sommaren har vi ju semester tillsammans.

Nä nu måste jag sova annars lär jag ju knappast orka med dem kommande dagarna.